By Jaana | Published:
01 februari 2010
By Jaana | Published:
22 januari 2010
Måste bli bättre på att skriva..Hur gör man för att bli det? Känns som jag bara klagar och gnäller varje gång jag skriver. Det är inte en sån människa jag vill vara. Jag vill vara en glad och harmonisk människa, som alltid skrattar och skojjar. Känns som jag var det förr. Varför är jag inte det nu?
Snart ska jag börja hos en ny psykolog, känns riktigt bra faktiskt. Känns som jag äntligen kan ta tag i allt som hänt dom senaste åren. Allt som hänt i mitt liv öht…
Senaste månaden har varit, rent ut sagt förjävlig. Mycket väntan och ovisshet. För att sen övergå i att en liten del av mig själv dog. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det som hänt, känns som jag inte har nån rätt att må dåligt över det..Men det gör jag. Det skär i mitt hjärta varje gång jag tänker på det. Det hela är så påtagligt hela tiden, så ja tankarna är kring det hela tiden. Har så svårt att se nån mening med det. Finns ingen mening med det…Kanske hade det slutat annorlunda om jag inte var en sån egoist och tagit mitt ansvar. Jag kommer aldrig få veta, jag kommer föralltid leva med skulden. Mitt fel! Förlåt “sesam”.
By Jaana | Published:
10 december 2009
Blir ofta så nu märker jag, att mitt skrivande går upp och ner. Jag är inne i en period där jag verkligen kan se vem jag är, se vad jag gör och se vad jag inte gör. Det är inge kul för jag är inte den personen jag vill vara. Jag vet hur jag vill vara, men vet inte exakt hur eller vad jag ska göra för att bli den personen. Just nu kämpar jag på för att bli en bättre mamma och en bättre fru till Andreas. Det går framåt men är inte klar på långa vägar. Det är lättare att bli en bra fru när man har Andreas hjälp. Man får veta vad man kan arbeta på och vad man kan förändra. När jag ska arbeta med mig själv, med mitt egna jag, då vet jag inte hur jag ska göra. Vet bara hur jag inte vill jag ska vara. Jag är så trött på att jag tillåter mig själv vara här jag är idag. Att jag inte gör det bästa av mitt liv som jag bara kan. För jag vet att jag kan så mycket mer än vad jag gör idag.
Men det är oerhört svårt och tufft att motarbeta alla jävla fobier. Jag vill och jag ska vinna över dom. Frågan är bara HUR?
By Jaana | Published:
29 november 2009
Blir tokig på detta, vill få ur mig allt, men vet inte hur jag ska göra. Vill skriva en massa och sen är allt bra. vet inte i vilken ände jag ska börja i. vet inte om det finns fler än en ände…blir tokig på det. varför ska det vara så jävla svårt att få det ur sej? vad är det jag vill få ur mig? vet inte ens de heller..
är det ens värt att försöka få nått ur mig? kommer jag må bättre av det? är det värt att börja gräva i det? tänk om jag bara glider ännu längre ner..går det? jag kanske har kommit över det redan? kanske redan har accepterat att det är som det?
fast skulle jag känna så här då?
By Jaana | Published:
29 november 2009
Varför är det alltid på kvällen dom jobbiga tankarna och känslorna kommer fram?
Varför ska det alltid vara så svårt att ta på dom?
Varför ska jag behöva leva med dessa jobbiga känslor och tankar.
Varför ska jag behöva sakna min bror?
By Jaana | Published:
25 november 2009
By Jaana | Published:
23 november 2009
Jag kom in på VC, tog en nrlapp. Var svilång kö. Så kom det förbi en sköterska och jag frågade lite tyst om det var här gyn låg. Nej säg hon, det ligger på lassaretet..Jahopp då var det bara att snabba sej dit. Väntade tills klockan blev 10.30 sen gick jag och knackade på personalrummet. Kännde mig skitdum men jag hade ju väntat i 30min. Hon går och kollar lite och kommer sen och säger att jag inte alls har någon tid. Inte ens reggad i deras register. Nehe..Jag frågade om det var så att dom har gyn på VC också..och jajjamensan det hade dom. Så det var där jag skulle vart ändå. Så allt sket sej idag. Inge gyn och jag kommer inte kunna gå till vattengympan imån. FAN!
Ska iaf träffa min sjukgymnast imån. Ser faktiskt fram emot det. Det ger mig verkligen mycket av att gå hos henne. En trygg punkt. Vilket behövs för mig. Andreas kör mig ner men jag får gå hem själv. Lite smånojjig över det men försöker att inte tänka på det. Sen är det lättare att gå hem än dit. Ändå är det uppförsbacke hem..Är väl just det att målet är då hem och inte ifrån hemmet vilket jag tycker är jobbigt. Fattar inte hur mina tankar kan vara så skeva? Jag vet ju hur verkligheten ser ut. Det är inte stor risk att nån kör på mig, jag blir kidnappad eller vad som helst. Risken är liten. Men det är just det, den är liten men den finns där..det som skrämmer livet ur mig…
Är så otroligt rädd för att det ska hända mig nånting. Så rädd att mina barn ska bli moderlösa eller vad man säger. Det har verkligen blitt en sjuklig rädsla. Vet inte hur jag ska hantera det längre. Men jag hoppas sjukgymnasten kan komma med lite besked imån om när jag får komma till psykologen.
Ne nu ska jag gå och nana, försöka så gott det går utan sömnmedicin…
Ska vara hos sjukgymnasten 08.30 så jag måååååååste sova..
By Jaana | Published:
23 november 2009
Tog mig äntligen till mods och bokade en tid till gyn förra veckan. Tiden blev idag kl:10.00. Mår ju inte som sagt så bra och inte där nere heller. Men jag är verkligen så fruktansvärt rädd att visa upp mig, så jag har dragit mig för att boka denna tid i 1½år nu. Men nu äntligen har jag gjort det.
Med hjälp från en vän så fick jag äntligen tummen ur.
Nu är jag bara så fruktansvärt jävla rädd och närvös. Fan det finns inge värre än att ligga i den dära gynstolen, med bena upp och man blottar sej. Ne fy fan alltså!! Men jag måste ju, för mitt egna bästa! Önskar man kunde fått lite lugnande eller lustgas eller nått sånt medans dom höll på. För jag är verkligen så jävla närvös och paniken ligger på och pickar hela tiden.
Jag fattar inte varför det ska vara så jobbigt? Jag menar, jag har fan fött 2barn. Borde man inte vara härdad då? Men ne det är skillnad. När man väl föder barn , har kroppen tagit över och ens hjärna är inte riktigt med. Tur är väl iofs det..
Men jag får tänka så att det är bara deras jobb, dom ser 20 olika muttor varje dag. Jag är bara en i mängden..Men det är svårt, och dom allra flesta håller nog med mig. Jag hoppas att jag inte har nån infektion eller nått. För jag vill gärna kunna gå på vattengympan imån. Men samtidigt så hoppas jag att det är nått så jag slipper gå dit imån, slippa visa upp min feta äkliga kropp. Men samtidigt vill jag ju inte ha nån infektion hellerr, och jag vill ju faktiskt till vattengympan imån, även om det kommer vara fruktansvärt jobbigt att visa upp mig.
Vill ju komma igång och börja röra på mig, känna att jag faktiskt kan. Idag kommer jag bli stolt över att jag klararde att gå till gyn, imån kommer jag vara stolt över att jag gick till vattengympan! Jag hoppas det blir så iaf.
Ne nu ska jag ta och göra mig iordning innan Andreas kommer tillbaka från bilbesiktningen. För sen blir det att åka dirket efter. Puhhh fan så närvös jag är!!
By Jaana | Published:
20 november 2009
Men det känns inte som vi behöver gå där. Känns också väldigt konstigt att hon inte ens vill träffa Tore. Hur kan hon då igentligen veta nått om honom? Hon kan ju inte bara basera på allt vi säger. Vi kan ju lika gärna överdriva och vara nojjiga? Kan kanske se om man kan få lite tips på hur vi kan hantera hans ständiga raseriutbrott. För dom kommer fortfarande hela tiden. Ska hela tiden ha en i närheten och vägrar att inte få sin vilja igenom. Låter kanske simpelt när jag skriver det, men ni som känner Tore vet vad jag menar.
Jag skäms inte för att vi går hos en psokolog för att få hjälp, många hade nog gjort det. Men jag ser på det som så att vi gör allt vi kan för att bli dom bästa föräldrarna vi kan för våra barn. En mamma eller pappa kan ALDRIG vara perfekt, men vi tänker be om hjälp om vi känner att vi inte vet hur vi ska hantera en situation eller inte. Varför inte be om hjälpen när den finns?
Är det bättre att skita i att ta emot hjälpen ocheventuellt kanske göra fel? Nej jag skäms då inte, jag gör allt för mina barn! Dom betyder allt för mig, Finns ingen kärlek som kan mätas som kärleken till ens barn. Alla som är föräldrar vet vad jag menar!
Nu ska jag göra mig iordning, vi ska vara där kl. 10.00. Vill inte komma fösent.
Kram på er så länge!
Det var första gången vi sågs irl, vi har bara pratat över nätet i ca 4år innan. GUUUUD vilken underbar människa 
Sen en hemlig liten påse, hehe 
